Sara Johanna Basiliers anor

$1
Fogde på Kungs-Norrby, Östergötland.

Begravd i Brunneby kyrka.

http://www.kaswa.se/Kvarns_herrgard/kvarnsherrgard.htm

Kvarns Herrgård.

Av den forna bruksgatan vid Kvarn ser man nu inte mycket ,
när man svänger in mot den ståtliga herrgården genom södra allén.
Finspångsån flyter bred och lugn ovanför fallet vid kraftstationen,
där järnbruket en gång låg,
och ögat smeks av den vackra och rofyllda omgivningen.
1640 fick Nicolaus Basilier på Kungs Norrby previlegium
på en knipphammaranläggning vid Kvarn,
som därmed lär vara provinsens näst Finspång
äldsta järnbruk med previlegier,
utfärdade av drottning Kristinas förmyndarregering.
Kvarn med tillhörande hammare m.m. såldes 1676 av
J.De Geer på Godegård till bokhållaren vid Finspång
Daniel Mathon. Köparen fick 1681 tillstånd
att sätta upp en knipphammare vid Kvarn
utöver den hammare på egendomen som
1640 privilegierats Nicolaus Basilier.
1705, 1707, och 1708 sålde Mathons tre söner
sina andelar i Kvarn till sin svåger Johan Victorin.
Brukspatron Johan Victorin,
hade dessutom utöver de vanliga köpekolen
tillgång till egna skogar,
där han kunde framställa träkol i önskvärd utsträckning
för tackjärnstillverkningen
Johan Victorin förvärvade 1705 Kvarn,
som sedan kom att gå i arv i hans släkt i jämnt 200 år.

Notis:

Två bröder från ett ställe under Kvarn hade
enligt en muntlig tradition kommit osams.
De skildes åt men träffades ånyo på Bålebacka
(Bålebackarna) vid Sandstugan.
Här råkade de i slagsmål och slog ihjäl varandra.
Den ene stupade på landsvägen vid Kvarns södra allé
där det restes en minnessten.
Sedan ”offrade” förbipasserande en slant på platsen.

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Historien måste revideras p.g.a. ny information,
från Fortifikationsförvaltningen

Enl tradition i trakten skall 2 bröder (2 kungar) under
Bronsålder/ Järnålder, kommit till "Tingsberget" men där blivit osams vilket slutat med bådas död.
Den ena skulle blivit begravd i denna "hög" (norra)och den andra längre söder ut.
Enligt berättelse spökade det fordomdags på platsen,
varför folk som passerade här brukade kasta sten el pengar.

Norra graven
Hög (rest av), 6 m i diam och 0,2-0,3 m h. I ytan enstaka synliga stenar 0,1-0,4 m st. Anläggningen svårt skadad i N delen av 2-3m l och 1 m dj schaktgrop. Beväxt med flera barrträd.

Södra graven
Hög, borttagen, enligt 1948 års inventering 5-6 m i diam och 0,3m h. I mitten en grop 1 m i diam och 0,5 m dj. Vid besiktning av platsen kunde inte högen återfinnas, förmodligen borttagen i
samband med vägbreddning. Intill och SÖ om landsväg

Foto: K. Swartling

Källa: ”Från det gamla Husbyfjöl” Av Björn Gottlieb.

Tillbaka till "Mina rötter."

Jakob Basilier kan möjligen vara son till N. Han var löjtnant vid kungl. Maj:t 5te lifregemente till häst. Närvarar vid mönstring på Riga slott 1648

Vallonerna av Karl Kilblom sid 369 N B nämnd

C F Broocman i Östergötland sid 166 Nicolaus B utg i Norrköping 1760

Norrköpings historia del 2 av Björn Helmfrid o Salomon Kraft imfattande tiden 1568-1635 Sid 326,348,350 Nämnda är Regina, Adam och Nicolaus

Nicolaus Basilier var sina föräldrars enda barn, född omkr. 1595. Han ingick giftermål omkr. 1616 med Anna Mundt, dotter till Carel och Barbara Mundt i Hamburg. Vid yrkesvalet följde han familjens traditioner och etablerade sig som köpman. Emanuel Agenna i Köpenhamn skriver den 21 febr. 1621 till Axel Oxenstierna, att han fått underrättelse från Sverige genom ett par hans vänner från Hamburg "2 Jubilers als Davidt Mahieu und Nicolaus Basiliers", vilka kommo från Stockholm, och den 23 juli 1622 rapporterar Peter Kruse (en framgångsrik handelsman från Lübeck enl [Helm-II] ) från Hamburg till Axel Oxenstierna, att han betalat "Nijcolaij Basseliern" 2.000 rdr för ammunition [AxOx]

Han kom år 1623 till Sverige för att stanna, men han hade då redan tidigare som köpman gjort flera resor hit.Nicolaus Basilier kom från Hamburg, där hans fader Adam var köpman med gobeliner, smycken o. a. dyrbarheter som specialitet

Familjen torde ha anlänt till Sverige på sensommaren eller hösten 1623; av de fem barn som föddes i Hamburg var nämligen det sista fött i febr. 1623. Dock skriver Nicolaus själv i ett brev från Norrköping 1638, att han varit borgare där i 16 år.

I en skrivelse berättar Nicolaus, att kurfurstinnan Anna av Brandenburg, då hon år 1624 var i Stockholm, blev skyldig hans salig moder Regina Basilier 1.119 rdr specie, enl. handskrift. Han har sedan flera gånger förgäves försökt att i Preussen utfå beloppet, anhåller därför om promotorialskrift till utbekommande av sin fordran. Hovmarskalken Dietrich von Falkenberg hade även fått låna pengar av fru Regina; han avled 1631, och det visade sig svårt för hans många fordringsägare att utfå sin rätt av arvingarna. Ännu år 1647, sexton år efter moderns död, skriver sonen om sitt krav på Falkenbergs arvingar. (Till Dietrich von Falkenberg hade änkedrottning Kristina bortskänkt gården Kungsberg i Fogdö sn (Söd.) jämte ett antal hemman, som efter dennes död tillföll brodern Johan von Falkenberg. Gården Kungsberg hade emellertid ställts som hypotek för ansenliga försträckningar som efter vad det vill synas närmast avsåg att skaffa medel till värvningar för den svenska kronans räkning. Men rörande likvidationen av dessa summor hänvisade regeringen till kammarens utredning, som torde uteblivit. Se J. A. Almqvist: Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden ... del I, band 2, sid. 552. )

Redan den 26 maj 1624 omnämns han i Bobergs härads domböcker (i Göta hovrätts arkiv, JönköpingUr därvarande — renoverade — domböcker har de i denna uppsats förekommande domboksuppgifterna i allmänhet tagits.) som arrendator.

Från den 6 sept. 1624 förekommer Nicolaus Basilier som kronans representant i häradsrätten. År 1626 blir han själv, som nämnts, arrendator av uppbörden från Bobergs härad och av Norrbyhus, enligt det förnyade arrendekontraktet, och kvarstod som sådan till 1644. På Kungs-Norrby daterar han sina brev och skrivelser t. o. m. 1640. Kungs-Norrby, som 1568 bränts av danskarna, hade 10 år senare försetts med ett nytt hus. Byggnaden är avbildad i Sueciaverket.

En svår farsot grasserade på sina håll i Östergötland år 1629 (se Helmfrid a.a., sid. 298). Kanske gjorde den anskaffandet av familjegrav aktuellt. Två söner födda i Hamburg, nämligen Reinholt och Christian, synes ej ha uppnått vuxen ålder. Måhända begrovos de under sin faders gravsten, som har årtalet 1629. Den fanns kvar i Brunneby kyrka fram till 1830-talet, då den flyttades till Klockrike kyrka, där den ännu ligger, väl bevarad.

Efter moderns död 1631 var Nicolaus till 1633 arrendator av uppbörden från Gripsholms län.Se närmare härom i J. A. Almquist, Lokalförvaltningen, del I, band l, sid. 271, och samme förf., Frälsegodsen, del I, band l, sid. 60 f.

Den 4 febr. 1631 förlänades Karstorp l mtl. skatte i Klockrike socken, Bobergs härad, jämte 2 mtl. skatte i Kullersbro i Flistad socken, Gullbergs härad, av drottning Maria Eleonora på behaglig tid till Nicolaus Basilier, som dessförinnan tillöst sig jordrätten av förutvarande skattebönder. Förmyndarregeringen utfärdade sin konfirmation de8n 7 sept. 1635, likaledes på behaglig tid.1 Samma år förvärvar han genom köp ännu en gård, nämligen Qvarn i Kristbergs socken, även den i Bobergs härad. Gården var tidigare kronogård, men övergick nu genom drottning Kristinas och förmyndarregeringens brev av den 10 dec. 1635 i Basiliers händer under skattemannabörd och rättighet. (J A Almquist Frälsegodsen, del III, band 2, sid. 845, 940, där dock ej Qvarn nämnes. Drottningens brev angående Qvarn är återgivet i Genealogica 1921, men har ej påträffats i Riksregistraturet. I Kammarkollegiets registratur 1635 finns dock ett sammandrag därav)

När arrendet på Kungs-Norrby den 25 sept. 1634 förnyades, diträknades blott själva huvudgården "med dess avel och trädgård så och ladugården samt all därtill lydande åker, äng, mjöl- och sågekvarnar samt fiskeri". Det årliga arrendet sattes till 400 rdr.Ref: samma som ovan
År 1637 förlänades godset till Johan Banér. Nicolaus arrenderade emellertid Kungs-Norrby i ännu 3 år framåt. Som befallningsman i häradet med tre egna gårdar samt arrendet av Kungs-Norrby torde han haft händerna fulla. Men hans energi räckte för ännu en verksamhetsgren.Se bl. a. Björn Gottlieb i Östgöta-Correspondenten 1957 5/10. På egen bekostnad hade han vid Näs på Kungs-Norrby ägor anlagt en hammare med 2 härdar. Sedan arrendet av Kungs-Norrby upphört 1640, ville han, som framgår av brev frånriksrådet och lagmannen Peder Banér till bergsamtet, daterat 10 jan. 1641, frånträda arrendet av hammaren då det "nästkommande Johannes" utlöpte och han varken kunde eller ville fortsätta driften.
Nicolaus anlade även en hammare på sin egen gård Qvarn. Bergskollegii privilegium för en kniphammare där, med sex års frihet, utfärdades den 6 nov. 1640. För smidet erforderligt tackjärn köptes från Hällestads, men även från Lerbäcks bergslag. Det färdiga stångjärnet fördes sedan till Norrköping, varifrån det utskeppades.
Bland dem som angav järn till förtullning i Norrköping var Nicolaus redan 1636Helmfrids i not 14 anförda arbete, sid. 350. Riksarkive en av de större uppköparna och avnämarna. De långa frakterna för det järn som frambringades i denna del av Östergötlands bergslag måste ha medfört stora kostnader, och man kan ana att lönsamheten inte blev så stor. Nicolaus hade nu tydligen överskattat sina ekonomiska möjligheter, ty redan år 1641 erhöll hans hustru, enligt riksrådets konseljbeslut av den 11 nov (se Riksrådets protokoll). begärt moratorium på 3 år för att klara upp mannens affärer.
Den verksamhet som stod i samband med järnbruksdriften var förlagd till Norrköping, där han som borgare betalade sin kontribution. På våren 1643 upphörde han emellertid att driva handel där, och sedan han avgivit erforderliga försäkringar därom ströks hans namn i uppbördslängden. Helmfrid a.a., sid. 326

En tragisk händelse inom familjen fick dock av allt att döma vittgående verkningar och kan tänkas ha blivit en bidragande orsak till den nu så hastigt försämrade ekonomien.
I juni 1638 skriver Nicolaus från Norrköping till landshövding Schering Rosenhane, att han varit i staden i över en vecka för att få till stånd en uppgörelse med Antoni Bruun. Denne var en köpman som underhöll livliga kontakter med bl. a. kretsarna kring De Geer.[Landsarkivet i Vadstena. Östergötlands landskanslis arkiv, Ankomna brev från befallningsmännen]. [Om Bruun (även Bruyn) se Helmfrid, a.a., sid. 426, E. Alfred Jansson, En bok om Ramnäs (1951), där han står som järnuppköpande handelsman från Stockholm 1636, och (Örnberg), Svenska Ättartal, 11 årg., sid. 110. Han blev 1648 faktor vid Åkers krutbruk och har jämte sin andra hustru sin grav i Åkers kyrka (Söd.)]. Men han hade också haft åtskilliga affärer med Nicolaus och i brev betygat honom sin vänskap. Tydligen hade han av familjen ansetts som dottern Christinas tillkommande. På sommaren 1638 upptäcktes att Christina var gravid, men Antoni höll sig borta. Till' giftermål med Christina hade han ingen håg.
*
Under sin vistelse i Norrköping i juni 1638 hade Nicolaus sänt bud till Antoni genom en av Schering Rosenhanes tjänare och genom en handelsman Johan Dissman. Men de svar Antoni tillställer honom uppfattar han som djupt kränkande. Han berättar detta i brevet till Rosenhane samt tillägger att tullförvaltare Henrik von Brobergen lovat att försöka komma till tals med Antoni. Efter ingripande av såväl riksrådet som landshövdingen avhandlas ärendet inför Bobergs häradsrätt den 15 mars 1639.
Basilier, som företräddes av ombud, protesterade mot att Antoni bedragit Christina och stödde sin talan med brev som Antoni skrivit till Basilier, speciellt ett, daterat Stockholm den 11 mars 1637, där Antoni "obligerar sigh wara W:t Basilierens wän och willia tjena honom uthi alla saaker som han nogen tijdh kan och förmår så frampt han wille wara en ährligh karll". Men där finnes ingenting som kan tydas som frieri till Christina eller några "föräringar" till henne. Likväl protesterade Basiliers ombud och "wille medh the skiälen röra Antoni ähra för åfwanb:de mökränkningh". Antoni menade dock, att breven endast talat om deras handel och icke trolovning eller äktenskap med Christina. Dessutom betvivlade han faderskapet, men erkände "sängelaget" den 15 Jan. 1638. Han inlade en vittnesskrift, given i Norrköping, där Willem Compostell, Evert Sessman och Lars Börgesson säger sig av Hans Standarp ha hört att Christina redan för två år sedan var en "äreförgäten hora". Antoni säger sig också hört att Hans Standarp sagt detsamma uti Evert Sessmans, Petter Karstens, Isak Linbricks och flere ärlige mäns hus. Detta sade han sig kunna bevisa. Dessutom hade Hans Standarp givit honom en skrift med samma beskyllning, vilken skrift Antoni levererat Hans Standarp tillbaka. Rätten fann att tiden för barnets födelse, nämligen 10 okt. 1638, gjorde det sannolikt att Antoni var fadern. Den kunde därför inte fria honom från lägersmålet utan dömde honom att böta 40 mark.
Hans Standarp var ute i krigstjänst och kunde därför inte höras om de beskyllningar han utspritt om Christina. Beträffande detta fick det tagas upp mellan berörda parter när Standarp "kommer i landet igen".
Efter detta hårda slag är det väl mer än tänkbart att en brytning kom till stånd mellan Nicolaus Basilier och de män som stått på Antoni Bruuns sida i rättegången. Nicolaus tillhörde, liksom flere av dem och tidigare hans mor Regina, den inflytelserika kretsen kring Johan Uthoff i Norrköping. Peter Karstens var rådman vid den här tiden, sedermera borgmästare, den burgne storkrögaren Evert Sessmans syster Maria var gift med Johan Uthoff, och Wilhelm Compostell var guldsmed — alla män av betydelse. (I sina brev till Johan Uthoff kallar Regina honom "mein gunstiger Freundt". [Helmfrid,
a.a., sid. 326. Om släkten Uthoff (även Uttenhofven) se (Örnberg), Svenska Ättartal 10.
årg., sid. 501, och om släkten Sessman (även Seseman) se samma arbete 14. årg., sid. 204.c]

Som befallningsman i häradet skriver han ofta brev till landshövdingen, som han omväxlande kallar ståthållare och guvernör [Bef-brev].Breven, som alla är avfattade på tyska, avhandlar oftast olika angelägenheter i tjänsten, men kan någon gång få en mera personlig ton. Den 28 febr. 1639 nämner han t. ex. att han fått så ont i ett ben att han inte kan gå. Kanske blev detta onda bestående, ty vid ett ting 1654 omtalas, att Nicolaus Basilier ej kunnat infinna sig "för sin sjukdom och sin fot”.

Den 3 juni 1639 lovar han generöst att skänka guvernören ett par unga hästar till hösten; s. å. den 3 dec. tackar han för den bok han lyckligen erhållit och sänder en annan tillbaka. I detta brev talar han även om en bok som han skall avfordra Johan Oldengrün.Johan Ållongren, som hade betydande egendomar i Norrköpingstrakten [Elg-IX].

Vapnet, som finnes avbildat och beskrivet i Armorial General (en basilisk i guld på blå botten, krönt av en basilisk), användes av Nicolaus i hans sigill och pryder även hans till vår tid bevarade gravsten.